hummelviksgardens

I morse så väckte Gestapo-Lena mej och sa att nu var det dax att kliva upp eftersom att hon skulle komma i tid till utställningen.
Jag klev upp och gjorde mej i ordning. Lena fixade och donade och blev snygg som en nyponros.
Jag hade betalat frukost till oss alla tre men Emma var inte klar så jag och Lena gick ner lite i förväg.
Det brukar ju vara underbart att käka hotellfrukost men den här var väl inte så märkvärdig.
Men jag tog i alla fall varm choklad, gott fransk bröd och juice. Det fanns inte ens ost...:(

Men gott var det i alla fall.... Men det blev lite stressigt så vi kunde inte njuta så länge av frukosten innan det var dax att dra iväg....
Lena har blivit som älskade sambon, alltså fått en allvarlig relation till allas vår Tom. Ja jag är nog lite svartsjuk på att dem båda två är så beroende av Tom... Vad får jag för plats i deras liv nu efter hans intrång? Hmmm inte alls bra eller som de säger här nere i Frankrike: "merde"

I alla fall så kom vi iväg till slut och påbörjade färden mot utställningsområdet. Det skulle enligt GPS ta ca 7 min men man kan säga så här: det stämde inte alls... :(
Själva resan gick bra, vi hittade direkt men sen... Ja vad ska man säga om det här landet? Kaos kanske.... Helt obegripligt dåliga på att kommunicera, att tala engelska, försöka förstå andra osv.....

Dagen började med att när vi stod i kön in till utställningen så fanns det ingenting någonstans som sa hur det skulle gå till så vi tog bara plats i en kö... Vi blev något less på husbilen framför oss som stod still hur länge som helst före oss.
När det då blev vår tur så hade det gått många dyrbaa minuter och då frågar killen på knagglig engelska om vi har "ticket"? Nej sa vi.. Då pekar han att vi måste köpa det på ett annat ställe. Vad kostar det, frågar vi då? Då gör han fransmännens absolut vanligaste gest: rycker på axlarna ......
Så det var tur att vi hade med oss snabba Emma som sprang iväg och betalade 10 euro och sen kunde vi fortsätta...
Då kom vi till nästa parkeringsvakt och då frågade vi artigt om de hade handikappplatser... Han bara, ja just det, ryckte på axlarna... Så de hade inga invalidparkeringsplatser. Jag håller fast vid att det här är ett väldigt märkligt land på många sätt och vis...

Well, vi körde in mot parkeringplasterna och nu var Lena väldigt uppstressad så jag sa att hon och Emma kunde springa iväg så att vi inte skulle missa Tonics premiär på kontinenten så kunde jag parkera och komma sen. Sagt och gjort. De tog Tonic, hans papper och l´kutade iväg.
Jag fick yra på lite på parkeringen men hittade till slut en plats där det fanns utrymme, för jag vill inte att sambon ska hitta bucklor på bilen efter den här trippen....

Sen började nästa märkliga sak. Att hitta ingången till WDS. Alltså nu är jag i rätt land, i rätt stad, på rätt ställe och på rätt parkering men det fanns inga skyltar någonstans, så jag följde strömmen....
Det hade kaske gått bra om inte Lena och Emma hade ringt och sagt att jag skulle gå in i en lagerlokal. Jag släpade mej ner tillbaka till huset de hade sagt och det gick inte stt komma in där. så det var bara att traska tillbaka uppförigen och gå den rätta vägen.
Ni som känner mej vet ju att jag kan inte bära nåt så att det blir snedbelasning på ryggen och inte gå så långt heller... Nu var det både ock... *suck*
Efter en lång stunds letande så hade jag gått till den byggnad som Lena sa att jag skulle gå in i.
I vår Parisbok så står det att man ska vara artig så jag började med att säga Bon Jour och sen på engelska var man skulle gå in för det var mörkt överallt...
Vakten, ja han... ryckte på axlarna och pekade att jag skulle gå åt helt motsatt håll eftersom att det var låst, men då blev jag så less på alltihopa och satte mej på en plint för att vila länge.... väldigt länge...
Jag tänkte så här: huvudsaken är att Tonic får vara med så kan de komma och hämta mej sedan...
Lena ringde igen icg dp kom jag ju på nästa sak också att jag hade ju inga euro på mej, bara lite svenska pengar och så kort och det tar de ju inte överallt här nere....
Men Lena sa att de hade inte betalat nånting och medan jag talar med henne så hade vakterna gått iväg och jag ser då hur det kommer utställare med hundar och går in i den "låsta" byggnaden...
Så jag knatade efter dem och då ringde Lena igen eftersom att det bröts hela tiden. Så nu var jag i rätt byggnad också men kunde ändå inte se på nåt sätt vart jag skulle.....Helt sjukt...
Då ringde Emma och jag stannade på ett ställe så till slut så hittade hon mej.
Men jag såg inte vilken ring det var som vi gick förbi....

Nu har jag väl inte varit på hur många utställningar som helst men första gången var -5 så några har det väl blivit i alla fall.... :=)
Men Emma hittade tillbaka till Lena så att det gick bra och där var även Pia som skulle ställa Jaaska och Ronja. Det var skoj att ses och hon fick även efter att hon var klar med sina hundar, sina Hummelvikspriser som hon blev lite glad åt....

Det visade sej sen att ringnumren var uppe i taket i en sorts tredimensionell stil... Så när man visste om det så såg man... Ja jag måste vara mycket mer korkad än vad jag trodde från början.....

Först var det Jaaskas tur och han blev 2 med reservcert i sin klass. tror jag..) Sen var det championklass och Tonics tur. Det var 4 tollare med i chaamionklass och när allt var slut så blev han nr 2 med Excellent så vi var så glada för det.
Gulle-Tonic. Det var en jättefin hane som vann så det kändes bra att vi inte behövde vara dåliga förlorare... hahahhahaha
Sen var det Ronjas tur och hon blev också nr 2 i sin klass....

För det enda som vi fick veta var placeringen men inte vilken kvalitetsbedömning han fick. På vanliga utställningar så håller ju ringsekreterarna upp ett kort med en färg för att visa vad varje hund får men inte här inte... Här får man inte veta nånting förrän det är slutbedömt i ringen och DÅ får man ett diplom.
Märkligt som sagt vilka rutiner de har här nere i det här landet...

Nåja, det gick ju bra men sen började nästa mysterium.... Skulle man få köpa en excellentrosett som minne från utställningen? Vi gick iväg och frågade på ett ställe. Hon var trevlig och pratade engelska och sa att de kunde man hämta ut på ett annat ställe. Så vi traskade iväg. Innan dess så hade vi frågat på ett annat ställe om de visste men de bara... just det.... ryckte på axlarna....
När vi kom fram till kennelklubbens sekretariat så var det kö där. Det visade sej att franska kennelklubben av nån outgrundlig anledning inte skickar ut nummerlappar till de som bor långt borta! Que???? Är det inte såna utställare man ska måna om?
Det var många ryssar där som inte fått någon nummerlapp alls.
Lena fick inte heller det utan ett vanligt papper och sen var det inget mer med det.
Lena hade i alla fall tilltro att hon skulle få svar den här gången. Efter att ha stått i kö i 2.5 timme så svarade bara den som hon fick prata med: I don't speak english, ryckte på axlarna och gick iväg och vände Lena ryggen...
Dessutom så hade hon en skylt på sej där det stod att hon pratade engelska och franska...

Under tiden så gick jag och Emma iväg. Emma gick och kollade om hon skulle se några bulldogar och jag yrade på lite men satte mej sen och vilade hos Tonic.

Men nu har jag gått lite i förväg för så här smidigt var det inte...

Veterinären som skulle ge avmaskningstabletten mot dvärgbandmask kom inte. Sen har Lena mailat flera gånger för att beställa tid för det men inte fått nåt svar så nej, franska KK är inte smidiga att ha att göra med.....

Så jag tänkte: det här blir en lååååååååång dag och så blev det.

Sen skulle vi ju gå omkring och se om vi skulle hitta nåt skoj. Och det gjorde jag. Jag hittade ett grävlingshalsband till vår framtida lilla tjej så nu gäller det bara att det blir några valpar i nån kull framöver. Vi vill ju ha en som man kan ha med på WDS så vi väntar ju hellre och får nåt bra. Eller så bra man kan se när de är 8 v i alla fall dvs lovande. Sen är det ju som det är med resten... :=)
Camilla, vi gillar dej och dina hundar och som sagt vi väntar tills du har nån som du tror kan bli lämplig till oss.

Well vi såg några bulldogar (engelska) så jag fotade några. De har ju ett väldigt personligt uttryck kan man säga. :=)

Vi gick runt och kollade efter rasmontrarna och i retreiverklubbens (där tollarna är) frågade vi tjejen som varit ringsekreterare vad som krävdes för att en tollare skulle bli fransk champion och hur ett jaktprov går till. Det var rätt så skoj för det visade sej att det var henne jag hade mailat med innan vi åkte.
Hon tog med oss genom hela utställningsområdet så att vi skulle få träffa "Presidenten" för retreiverklubben. Han är även jaktprovsdomare så här bygger vi broar.... :=)
Han blev MYCKET imponerad när Lena sa att Tonic var helt tyst på proven...Gulle-Tonic....

Sen travade vi runt och jag hittade en rasspecialtidning om frallor på franska så det kan ju vara lite skoj. Hittade även en magnetdekal att ha på bilen med en fralla hos Bamses Bollar som kommer från Sverige. En mycket trevlig tjej som har den firman. I rena farten så köpte jag även ett vardagskoppel med frallor på, ett par strumpor till sambon med frallor och två par strumpor till mej med corgi på.

Vi hittade även lite info om kommande WDS och europautställningar så det blir skoj. Sambon ser redan fram emot nästa år i Salzburg... Ligger ju nära tyska gränsen så vi hoppas på det...

Emma blev less och gick och satte sej i bilen medan vi minglade omkring. Vi gick förbi italienare och de ville absolut att Lena skulle komma dit och ställa ut Tonic. För det var så många italienare som var singel... hahahahhaa Också ett sätt att få utställare.